It aint what you do, it's the way that you do it

Det blev en lång dag idag. Upp kl 8 för att möta upp med Maggie och ta oss in med det billiga, men tidskrävande alternativet buss, till Victoria Station och sen vidare till Camden Markets. Jag drömmer fortfarande om smoothiebåset i Victoria station, men än har jag inte hittat det (dock hittade jag Moo-moo's i Hammersmith - för soligare dagar. Dock så hände det en märklig sak. Helt plötsligt dök det upp ca 8 st personer i kostym, vit skjorta, slips och hatt, och med nylonstrumpor över ansiktet så att man inte kunde urskilja det. De marscherade fram på rad, och när den siste gick förbi så fipplade han fram ett visitkort som han räckte till mig. Nu i efterhand så borde jag kanske ha tagit det, men just då var det för creepy. De var som de grå männen i Momo. Det var äventyr 1.

Camden Markets var förvånansvärt folktomt, efter vad jag har hört, men å andra sidan så var det en tisdagsmorgon och gråsdaskigt väder.... Vi gick i alla fall runt, jag lyckades köpa en Casablanca filmposter och en hygglig lunch, men sen insåg vi att vad vi egentligen var ute efter var second hand -så vi bestämde oss för att ta oss till Beyond Retro.

Sissel Hanström - hästdomptör!

Att det skulle vara så avlägset däremot var något vi inte insåg. Det låg borta vid Bethnal Green, och området såg ut såhär:

En taxikyrkogård helt enkelt. Lite skumma människor som hängde i gathörnen och till och med en som visslade efter oss. Just då var det nog det skummaste stället jag hade varit på dittills. Men jag anade inte just då att det skulle bli värre (jag kunde inte låta bli att slänga in den klychan, hur ofta kan man göra det liksom?). Till slut hittade vi Beyond Retro, det mest spännande som hände där var att jag köpte en ylletröja och att vi hittade en katt i scarflådan:

Visst ser hon ut som Nisse?

Det var äventyr nr 2.

Sen tog vi oss hem så att jag skulle hinna äta innan Lindy Hopen i avlägsna Dalston Junction

Så jag for iväg själv med tåget och hamnade i ytterst skumma Dalston Junction, jag hade redan varit där en gång (modevisningen), men då var vi ju tre stycken - nu var det bara jag och jag visste inte riktigt vart jag skulle. Det var nog första gången som jag faktiskt har känt mig riktigt obehaglig till mods - mörka, regniga gator, fulla människor och höga röster - nej tack, inte om jag är själv.

Jag följde i alla fall telefonens karta och hittade efter lite letande en jazzbar som nog kunde vara den. Så jag gick in, frågade om det var där konserten skulle vara (ja) och beställde en cider så länge. Men när de släppte in så fanns jag inte på listan. Mycket mystiskt. Jag visade min bokningsbekräftelse, när någon börjar skratta "mummel mummel wrong place!". Jaha? Det finns tydligen en massa jazzklubbar i Dalston och jag var i fel. Så jag svepte i mig glaset cider och lämnade flaskan (grr, fyra pund åt skogen...). Jag letade lite till och hittade en omärkt ingång till något som kunde vara en jazzklubb. Yes! Äntligen rätt ställe! Men ingen Duncan som jag skulle träffa, inget band som spelar fastän de skulle ha börjat för 10 min sen...? Jag beställer ett glas vatten och ser mig omkring, det är väl bara att vänta och se. Så jag sätter mig vid ett bord vid ett par kvinnor, och jag måste väl ha sett lite vilsen ut, för en av dem frågar "Are you here for the dance?" Så då började vi prata lite, och det visade sig att alla vi 4 (som vi blev sen) hade blivit inbjudna av Duncan, för han kände tydligen någon i bandet. Så vi satt och småpratade, och så småningom dök han upp och hela kvällen artade sig rätt bra. Dansgolvet var rätt litet, men en niomannaorkester att dansa till är ju inte så illa! Och jag blev introducerad till en massa (okej, vi var kanske 10 st) dansare och fick tips om ställen etc. Tyvärr så behövde jag gå tidigare än de andra, så jag hann inte säga hej då till alla - men det lär ju bli fler tillfällen!

Så det var äventyr nr 3. Efter det så hände det inte så mycket mer. Jag åkte tåg. Gick hem i regnet. Sen var dagen slut.