söndag 10 februari 2013

Human Wallpaper

Vilken lång dag. Upp kl 4.45 för att hinna med bussen 5.30 som skulle ta oss till Hammersmith varifrån vi skulle ta tunnelbanan till Covent Garden och köa för våra armband så att vi kunde komma in på Röda Mattan området för BAFTA, British Academy of Film and Television Arts. Jag hörde om det här kvällen innan kl 10, så det var bara att gå och sova. Men det var inte så farligt att vakna upp så tidigt, bara mörkt.



Vi, ca 10 pers, tog oss iväg till Hammersmith, men när vi skulle ta oss an etapp två på resan så möttes vi av det här:
Låsta dörrar; tågen gick inte förrän 7! Så vi tog en buss in till Green Park och vandrade igenom London kl 6 på morgonen en söndag.
Picadilly Circus, väldigt öde.
Sen blev det att köa.
2,5 timmar med bara en smörgås till frukost i 4+. Men det var värt det. Sen gick vi och åt English Breakfast på ett café och köpte lunch så att vi skulle klara oss resten av dagen. För redan kl 11.30 var det dags att köa för platser inne på själva Röda Mattan området. Och där stod vi, i regnet och snön från kl 12 till kl 17 då eventet började och till kl 19 då det var slut. Mycket väntan i köer idag... Men det var så kul när det väl kom igång! Jag har aldrig sett så mycket kändisar på ett ställe i hela mitt liv, och som de flesta vet så är jag rätt nördig på det området. Bilder finns på Facebook. Men det var kul att "träffa" skådespelare, man pratade ju inte med dem, men de fick ändå en chans att visa lite personlighet; Tom Hiddleston och Jennifer Lawrence var väldigt trevliga. Andra (Ben Affleck, Sarah Jessica Parker) vinkade bara och gick vidare, men många andra kom fram och visade lite medlidande med oss stackars åskådare som hade stått och väntat så länge. Systemet måste vara lite förvridet, de borde inte ha släppt in oss förrän kl 3, så det kändes som att vi bara var där som rekvisita, bakgrund till intervjuerna mitt emot. Men eftersom vi var mittemot pressektionen så vi är säkert med på TV nånstans! Jag har blå basker och läppstift om någon får för sig att se på det. Jag ska göra det i alla fall.

Det var lite roligt; eftersom Les Miserables var nominerad så var många av musikalskådisarna där (Hugh Jackman, Anne Hathaway, Eddie Redmayne etc) och det tyckte ju fansen var fantastiskt. Så så fort Hugh Jackman dök upp så stämde de upp i alla låtar från Les Miserables och till slut måste till och med reportrarna skratta och Jackman gjorde tummen upp mot sångarna. Kul att kändisarna faktiskt bryr sig om sina fans. Men allting var ändå lite bisarrt; vi köade i 12 timmar, för att få se lite människor i 2. Men på något underligt sätt så känns det ändå värt det, även om jag nu ligger nerkurad i sängen med yllesockor, ylletröja och blåa läppar. Jag fick ju ett paraply också, det var lite av en slump, de delade ut kanske 10 st och de gick åt snabbt, men så sa någon att de inte behövde det och att någon annan kunde få det, så nu ligger det här enorma paraplyet på mitt golv och torkar på heltäckningmattan. Känns lite häftigt.

Observera att Tom Hiddleston håller i ett likadant paraply (med en fantastiskt finurlig min)



... som det som ligger hemma i mitt rum! Det är enormt!



2 kommentarer:

  1. Förstår du varför jag är så fascinerad av fans?

    SvaraRadera
  2. Ja, jag tänkte faktiskt på det när vi stod där, folk blir så hysteriska och räknar med att kändisarna ska se dem. Folk var väldigt självcentrerade och tänkte inte alls på dem runtomkring (det var en idiot som stod framför och vägrade ta ner sitt paraply tills vi hade frågat upprepade gånger, och då tog han ner det som om det var en jättestor uppoffring. Ingen annan hade sitt paraply uppe.) eller så var de lite creepy. Eller så var de normala som oss :)

    Men väldigt intressant, det känns lite märkligt att vi stod så länge och väntade och att det ändå kändes så värt det...

    SvaraRadera